Dikten.

Idag skulle vi skriva dikter på modersmålslektionen. Dikten skulle beskriva skolan.

Dikter är ett välbekant begrepp för mig. I mina tidiga tonår skrev jag tiotals dikter varje dag. Jag är duktig på att skriva bara jag hittar flowet. Dock är det ganska svårt att hitta flowet sista lektionen en onsdagseftermiddag då din proppfyllda kalender innefattande möten och ofantliga inlämningsuppgifter, håller på att dra dig under vattenytan.

Då det kommer till dikter, är den sista meningen min favoritmening. Det är där jag sammanfattar budskapet jag försökt få fram genom alla de föregående 20 raderna, i en ynka liten mening. Slutet är liksom min grej. Du går rakt på sak - då går det helt enkelt inte att misstolka. Få det sagt bara.

Jag bestämde mig därför för att börja med diktens sista mening. Fick den skriven. Den liksom bara var written in the stars. Jag var så stolt.
Dock hann jag aldrig fortsätta med resten av dikten, eftersom läraren bad oss stanna.

Så bad hon oss läsa upp våra dikter högt i klassen. Alla mina skickliga klasskompisar hade långa, vackra, fint klingande dikter som befattade skolans uråldriga historia, lyckan att få lära sig nya saker och de glada ropen i korridoren.

Min? En dikt bestående av 1 sista mening. En ynka liten mening.

"Jag är en liten vessla, bland så många andra"

Morötterna.

Idag satt jag och lunchade i skolans matsal. Åt grönsaker i currysås. Stillsam tystnad härskar. Allt bra.

Plötsligt inser jag att en gigantisk hög rivna morötter ligger i min famn.

"OJJ YES!!!!! DEHÄR SKA JAG FOTA OCH VISA PÅ BLOGGEN, SÅ HAR LÄSARNA NÅGOT ATT LÄSA, DÅ JAG INTE BLOGGAT PÅ LÄNGE!!!!!! :-)))"

Tar en fin bild. Knuffar ner morotshögen på golvet. För bort brickan. Går till lektion.

På lektionen skulle jag kolla hur bilden blev. Möts av katastrof. Det finns ingen bild. Blir förkrossad. Söker igenom hela telefonen. Nej, det finns ingen bild.

Såhär går det då jag inte bloggat på länge. Jag glömmer var kamera avtryckaren sitter.

# belgian boys

Idag satt jag ensam i ett bord längst bak i matsalen, då plötsligt en grupp 2-meterslånga belgiska pojkar kommer och sätter sig med mig.

Vet inte riktigt hur jag ska reagera. Dels för att de är ENORMA i jämförelse med mig, samtidigt som mina vänner i matkön kommer bli flygförbannade då de inser att deras sittplatser är upptagna.

Bestämmer mig efter många om och men för att lämna bordet. Då jag traskar iväg håller jag på och glömmer kompisens nyklar, vilket resulterar i att ena pojkstackarn får ropa efter mig.

På vägen till mina vänner i matkön, möter jag på ena kompisen. Hon blir flygförbannad då hon inser att vårt bord är upptaget. Där går vi och försöker hitta ett nytt matbord. Kompisen har problem med hennes bricka. Hon skriker. Jag vänder mig hastigt om. Min väska kör rakt in i hennes bricka, och vattenglaset far ut över hela brickan, och dränker hennes splitternya telefon. 

Hon tappar kontrollen. Hon börjar skrika hysteriskt i världens högsta tonläge i den alldeles proppfulla matsalen.
"HEIDIIIIIIIIIIIIIIII!!! SE NU VA DU HAR GJORT!!!! ARHRHRHRHHA !!! HEIDIIIIIII"

Så vrålar hon då vi går genom den proppfulla matsalen. Jag försöker göra lugnande rörelser med händerna för att hon ska lugna ner sig. De nerlugnande rörelserna visar inget resultat. Hon fortsätter skrika.

Så sätter hon ner brickan på bordet där man tar åt sig mat. I matsalens absoluta mittpunkt. Hon fortsätter skrika. Alla tittar på oss.

Nolo.

#tio före åtta hos mig

Hade bråttom imorse. Till råga på allt hade jag tagit på mig hala Converse.
Intalade mig att själv att gå försiktigt, lugnt ett steg i taget, för att inte stritta omkull i mörkret.

Då jag var 3 meter från bilen, händer det. Jag känner hur jag går in i något. Jag flyger framåt.

Jag flög över billaddaren som var fastkopplad i väggen. Fastkopplad 1 meter upp i luften.

What do you see in those yellow eyes?

Satt och chillade i bilen idag. Plötsligt kommer en katt och sätter sig på framrutan. Nämen, hej på dig.

Där satt hen och glodde med sina gigantiska gula kattögon rakt in i mina små ögon oavbrutet - i 5 minuter.

Sedan fick katten syn på schäfern i baksätet. Schäfern fick syn på katten.

De satt som statyer och tittade in i varandras ögon i ytterligare 5 minuter. Sen började schäfern skälla. Han skällde och hoppade så HELA bilen skakade.

Människor började titta ut ur affärsfönstren. Hunden fortsatte skälla. Jag var traumatiserad.

"WHAT DID JUST HAPPENED?!?!?!"

Heidi sköter.

Idag hade vi vår efterfrågade engelskapresentation. Vi spelade upp "I want it that way - Backstreet Boys" och "Wannabe - Spice girls"

Mina gruppmedlemmar analyserade låttexten. Jag däremot predikade om #YOLO, om att vara naken och fri, samt att "live while we are young".

Allt gick suveränt tills det plötsligt började lukta väldigt bränt i hela klassrummet. HÖGTALAREN RYKER JU FÖR FÄÄÄÄÄEEEN

Läraren: "could you please turn of the stereo?"

* gruppmedlem går och försöker trycka av högtalaren*

Tekniskt insatt klasskompis i publiken: "de kan vara att den exploderar"
Kompis: " HMHMHMNMHMHMHH!!!!! HEIDIIIIIII DU FÅR SÄTT AV DEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Så fick Heidi aka the boss, rycka in. Nog är de ju konstigt då man behövs överallt nog.

#Fab'lifeofHeidi

Idag fick vi onsdagen till ära, börja kl. 9.00 istället för 08.15
Då jag kommer till skolan visar det sig att läraren kommer vara borta 15 utav de resterande 30 minuterna. Då det är 15 minuter kvar av lektionen kommer läraren. En plan B har satts in. De resterande 15 minuterna av lektionen förväntas vi SKUFFA tusen stolar i en festsal?

Are u kidding me, I could have been sleeping right now???!!!

Nåväl, får bita ihop och svälja. Efter stolskuffandet har jag en 4½ timmes håltimme. Fyra och en halv timme. Yeee, I'm gonna live my life.

Kl. 13.15 börjar sista lektionen. Lektionen går i snigelfart och jag vill helst bara kasta stolar runt mig. Då lektionen äntligen är slut och jag för en gångs skull kan få skjuts hem genast, och såvida slipper vänta 1½ timme som jag gör varje evinnerliga dag, kommer beskedet.

Jag har suttit i skolan 5 timmar extra. Och nu då jag ÄNTLIGEN är på väg hem, ja då tamigfan sätter de spontant TILL en lektion, utan att ha meddelat?

En kestä.

"Yes, I'll do that! :) "

Med tanke på att jag är klassrepresentant, social, väluppfostrad eller helt enkelt bara en ambitiös elev överlag, brukar lärarna ha för vana att anförtro sig åt mig.

Idag kom min lärare och frågade om jag kunde framföra en sak i klassen på morgondagens lektion, då han själv inte kunde vara närvarande.
Jag lovade glatt att jag skulle meddela alla. Problemet är bara det att jag inte uppfattade vad jag ska meddela.

Lättnaden.

Hur bra känns det att komma till skolan dagen efter att jag gick ut på bloggen med att jag är burn-out?

Det känns så otroligt skönt att slippa gå runt och gömma saker som plågat mig flera månader. Så otroligt härligt att slippa "förklara" mig angående var jag varit på tidigare lektioner. Jätteskönt att slippa gå runt och underhålla allt och alla, då man egentligen bara vill gråta. Bara under dagen har jag fått jättehärlig respons, vilket hjälper till i processen att gå tillbaka.

Självklart har ju uttalandet lett till mycket förfrågan. Människor tacklar mig mer förståeligt och framförallt vågar komma fram och prata, fler människor glor i korridorerna, medan en del låtsas som om ingenting. Sen finns det de människor som ser mig som den Heidi jag alltid varit.

Jag tycker inte man ska bli tvungen att gå och skämmas för att man är burn out, precis som jag anser att man inte heller ska skämmas för att ha psykiska störningar, en ätstörning eller något annat som håller en vaken sena nätter. Det blir trots allt ännu svårare och jobbigare destu längre man håller det inom sig. Visst var det svårt för mig att inse att jag var burn-out, för att inte nämna hur länge det tog för mig att acceptera det. Svårast är ändå att gå ut med det, men då man väl gjort det, är det garanterat värt mödan.

Vet att många tycker att det inte passar att gå in på burn-outen eller dåligt mående överlag på min blogg, eftersom marshmallowforest trots allt är en humorblogg. Men där går gränsen. Jag kan inte gå och upprätthålla en blogg som bara tar fasta på att få de som redan mår bra, att känna sig ännu bättre, då jag är väl medveten om att det finns människor som kämpar för att orka varje dag. Jag kan inte gå och dölja och förfina saker, som om ätstörningar och mobbning inte existerade. Med tanke på att mängder av människor läser bloggen känner jag som bloggare skyldighet att uppmuntra mina läsare att våga tro på sig själva och lära sig stå emot skit, istället för att jag bara flabbar bort verkligheten som om jag vore enkel. Att ibland ta upp djupa och tyngre saker, är det minsta jag kan göra, då jag vet att mobbade, ensamma och människor som vill dö, läser bloggen.

Något att påpeka? Vänligen kontakta mig på mail, i kommentarsfältet eller face to face.

Mina stackars, små händer.

Måndagsmorgonen har börjat fartfyllt.

Tio minuter innan jag skulle åka till skolan tog jag spontanbeslutet att kapa mina långa monsternaglar. Avkapningen går fint. Då jag ändå för en gångs skull har på ett flow, bestämmer jag mig för att måla naglarna.

Håsar snabbt på ett lager av vitt nagellack på mina naglar. Dock blir färgen så tunn, att jag bestämmer mig för att pensla på ett till lager.

Bra bra. Mina naglar förvandlas till världens finaste och jag är glad. Det är då jag inser att jag skolväskan är opackad. FEM minuter tills bilen går.

Blir i panik. Håvar åt mig alla böcker, pennor och allt annat väsentligt skräp från skrivbordet, i världens fart ner i väskan. Allt bra.

Då jag kommer in i WC:n inser jag faktum. Mina nymålade vita naglar är helt förstörda. Det andra lagret av nagellack hade tydligen inte hunnit torka, och nu består mina naglar enbart av gigantiska fossil imitationer.

"ÄSCH, MEN SHIT THE SAME" tänker jag. Drar handen i äkta Hollywood swing, snabbt genom håret.
Någon enstaka sekund senare inser jag faktum.

Nu har jag inte bara gigantiska fossil imitationer på naglarna. Nu har jag även vita nagellack klumpar i håret SAMT ett 10 cm långt, vitt nagellacksträck mitt i pannan.

Promenaden.

Jag har för vana att gå på en promenad varje kväll. Eftersom snön breder ut sig så långt ögat når, är det en fördel att vara varmt klädd.

Min promenad outfit ser ut enligt följande:
En tjocktröja, en tjock jacka, utebyxor, en enorm mössa, världens längsta halsduk stramt lindad runt halsen samt en alldeles för tajt limegrön reflexväst. Håret har jag instoppat i en knut på huvudet, och det enda som skymtar mellan den långa halsduksturbanen och mössan, är två gigantiska, röda kinder.
Då man är varmt klädd och rör på sig snabbt, får man varmt. Övervägde otaliga gånger under en 1.5 km lång sträcka att dra upp jackan. Dock skull det ha sett för suspekt ut, så jag försökte hålla ut.

Då det var 0.5 km gav jag upp. Måste. Ta. Av. Jackan. Nå, eftersom en endaste bil inte passerat under de senaste 30 minuterna, fann jag det okej att ta av jackan.

Börjar stressat dra av mig ytterkläderna, i takt med då jag går. Uppstår gigantiska problem då reflexvästen är knäppt på magen, och jag inte når jackans dragkedja.

Då jag står som mest förbannad på jackan, reflexvästen och livet överlag, och står och slår hysteriskt runt mig med vantarna och reflexvästen i all världens riktning, kommer de. En parad bestående av 10 bilar.

Inte en chans att de missade mig.

Mohombi.

Den 23:dje December befann jag mig på Stockholms tunnelbanestation. Jag hade precis uträttat det sista av julshoppingen, och hunnit genom alla affärer jag velat besöka, trots gigantisk trängsel. Nu var jag i sån fruktansvärd julstämning.

Hela tunnelbanestationen var i liv. Människor sprang med proppfulla kassar för att hinna med tåget, reklamutdelare delade ut blåa kuponger och människor svettades inne på proppfulla Åhlens. Människor sprang åt alla dess håll. Småbarn skrek.

Där står jag i sån enorm julstämning på Stockholms folkfylldaste tunnelbanestation. Mitt i allt överstiger min julstämning så pass högt, att jag omedvetet av något, närmast jämfört reflex, börjar sjunga "Nu tändas tusen juleljus", för brinnande hals.  

Jag kör ner för den 4-riktade rulltrappan trallandes. Oj så bra det känns. Jag känner mig så glad.

Det är inte förrän ett alldeles för bekant ansikte passerar i rulltrappan emot, som jag inser vad jag håller på med.

Jag står och vrålar julsånger mitt i folkrusningen. Artisten Mohombi passerade mig just.

ten million fireflies light up the world, as I fell asleep.

Jag har världens finaste läsare. Kompisar. Distanskompisar.
Responsen jag fått efter att jag gick ut med att jag är burn-out är otrolig. Finns så otroligt mycket fina människor, som skriver och berättar om egna erfarenheter, tackar mig att jag berättade eller bara finns där och stöttar. TACK

Thanks to you.

Jag har bloggat i 5 år. Under de åren har jag aldrig fått en negativ eller låt oss säga "klagande" kommentar. Igår fick jag min första. Och vet ni, det känns jättebra.

"alltså usch. Förlåt, men jag måste säga dehär åt dig. Jag har tyckt att din blogg varit jättebra,men nu måste jag medje att varje gång jag loggar in och läser den så får jag kvälningar jag vill spy, du är desperat och skriver helt absurda saker. Vart försvann humorn, händelser där du mokar? Tyvärr, blir detta nog antagligen sista gången jag kom hit om det inte bli förbättring."

Jag har alltid uppmanat er att fritt framföra era åsikter, såväl genom de tidigare "reaktionsknapparna", genom kommentar eller genom att bara komma och dra mig i ärmen i skolkorridoren. Även om ni är väldigt många läsare är det väldigt sällan någon ger feedback på det jag skriver.
Med tanke på att ni så pass sällan ger feedback, känns det jättebra att någon för en gångs skull satt tid på att faktiskt berätta spontana åsikter. Det är väl det jag väntat på i flera månader. Feedback gör en stark, oberoende om det är fina, sporrande ord eller läsare som känner sig utpekade.

Jag är mycket medveten om att bloggens kvalitét inte uppnått kriterierna de 2 senaste månaderna. Texterna har helt enkelt inte känts som jag. Det finns mycket bakom varför. Så pass mycket att jag valde att undanhålla det flera månader, eftersom jag fann det olämpligt att berätta på en humorblogg. Men då vi ändå håller på vill jag berätta.

2012 var ett himla tungt år. I mitten av november blev jag sjukdomsdiagnostiserad av en psykolog. Burn out. Det är ovanligt att man blir burn-out i en ålder på 17år, men det händer. November & December var väldigt tunga månader. Luggit otaliga gånger och störtgråtit på golvet. Stannat hemma flera veckor från skolan. De dagar jag släpat mig till skolan har jag kastat på mig ett par smutsiga byxor och låtit håret vara smutsigt. Hade ingen som helst ork att ta tag i mitt liv. Inget spelade någon roll.
I den senare delen av november drog jag mig ut ur cyberspace. Lovade mig själv att satsa på mig själv.

Höll mig mer eller mindre diskret borta från bloggen en vecka. Då jag kom tillbaka kunde jag inte ta fasta på det roliga längre. Det enda roliga för mig var att klara av dagen. Stiga upp, äta, och försöka återgå till vardagen.

Under den här perioden förändrades allting så himla mycket. Betyg for dit de for. Får dagligen läsa mail från förbannade lärare. Där har ni bara två punkter.

Då man är burn-out är det inte så lätt att vara rolig. Hur ska man kunna skriva om vad man "mokar" då man legat sönder i sängen i 3 veckor? Men något måste jag ju skriva. Låter jag bloggen ligga tom får jag mail om att jag måste uppdatera, medan om jag skriver då jag mår dåligt blir det genast sämre kvalitét. Då hamnar lätt skit på bloggen.

Samtidigt vill jag passa på att påpeka att jag inte är så dum som jag anger mig vara. Jag representerar min skolsektion i stadens ungdomsfullmäktige. Jag blev intröstad eftersom jag har framåtsträvan och kämpar för att förbättra. Jag är inte typen som desperat springer runt alla män jag hittar, som uppkäftas mot lärare eller står och himlar med ögonen åt människor som jag redan vet att har det svårt. Under året har jag satt otaligt mycket av min tid på att stötta kompisar med familjevåld, alkoholism och depression. Finns gånger då jag vakat sena nätter för att stötta kompisar med svåra familjeproblem, i telefon.

Det finns en logisk orsak till varför jag sovit i samma lakan i två månader. Det är inget jag har för vana att syssla med liksom. Samtidigt finns det alltså en orsak varför jag inte varit mig själv. Ända sedan jag blev stämplad som burn-out har jag tappat mitt riktiga jag. Fått ta och ifrågasätta de val som känts självklara hela mitt liv. Fått ta och fundera över vem jag är. Vem jag vill vara. Ifrågasätta hur jag ska komma på rälsen igen, för att komma igång som förut. Och under den tiden kan jag inte destu mer påverka mitt humör eller hur ofta jag uppdaterar.

Det sista jag vill ha är medlidande. Jag har fått den hjälp jag behöver, samtidigt som jag kämpar mig upp igen på egen hand. Det enda jag vill höra från er sida är feedback. Att ni finns där och påpekar då det jag skriver håller, och ber mig skärpa till, då det faller.

Så jag vill passa på att tacka för feedbacken. Det blir liksom enklare för mig att hålla linjen då någon ger spontana åsikter, samtidigt som ni är medvetna varför bloggen sett ut som den gjort.

Heidi-style.

Glöm gymmet, vikterna, hantlarna och näringstillskotten.

Bär istället en 3kgs potatissäck 50 meter från mataffären till bilen. Innan du lyckats greppa taget om säcken samt lyckats rädda den från att falla till marken ett X antal gånger, kommer du ha förbränt lika mycket som på ett gympass.

Billig och effektiv träning.

Vem behöver pojkvän, då man kan sova med sängkvalstren?

Insåg just att jag inte bytt sängkläder. På 2 månader.

Time is running.

Oj så mycket jag har att göra nuförtiden.

Kontaktar filmförlag. Svarar på intervjufrågor till skolans årsbok. Springer på möten.

Seems totalt omöjligt att få några ynka minuter över till qualitytime @ facebook

Saker som livar upp min vardag.

Då okända människor av någon anledning vet mitt namn, och drar till med ett "HEIDI, NU SVÄNGDE DU ÅT FEL HÅLL" då en grabb hysteriskt jagar en annan pojke i korridoren, och jag väljer att väja till vänster istället för höger, och resultatet blir att de båda pojkarna flyger in i mig.

Min vän Malin.

Vi lever loppan på mattetimmarna. Uppgifterna går ut på att rita sprutor på miniräknaren. Mina sprutor ser dock mest ut som insekter med meterslånga näbbar.

Min vän Malin kommenterade det så bra: "alltså Heidi, de e alltid du som lyckas me såntdär!" 

What am I doing?

I min skola måste vi hålla en regelbunden 2-års lång dagbok baserad på när vi rör på oss. Meningen är alltså att vi ska skriva om vårt motionerande. Tvåmeningslånga uppdateringar inkluderande att det var kallt väder och att det var svårt att stiga upp från soffan, godkänns inte. Tydliga och ytterst välformerade svar krävs.

Jag sitter för tillfället och skriver en uppsats om hur glad schäfern jag mötte under min 30minuters promenad verkade.

Och det är vi som förväntas rädda världen. Säg då hur i fan vi ska kunna rädda de svältande barnen i Afrika, då vi sätter all vår tid på att anteckna fullständigt onödig skit?

Sen kom det fram att jag var den enda som inte var seriös på bilden.

Klassen skulle ju fotas till skolans årsbok idag. Trodde jag.

Då jag kom till fotograferingen visade det sig att det inte skulle tas klassfoto. Ensamma porträtt stod på schemat.
Var på väg att hoppa över hela fotograferingen, då kompisarna kom och släpade mig in i fotograferingsrummet.

Det tog 1 minut för varje knopp att fotas. För mig tog det 15 minuter. Under den tiden hann jag byta fotograf två gånger, fota X antal foton, prata small talk med fotograferna, tvinga människorna runt omkring att säga roliga saker för att jag skulle kunna dra till ett fint leende, skratta tillsammans med fotograferna åt hur roliga miner jag gjorde, samt stapla iväg med stolen i ren stress.

Tillslut blev jag trött på att försöka se fin ut. Drog till med ett hederligt pedosmile. Det fotot bad jag publiceras i boken.

Min spontanitet bidrar med problem i min vardag.

Lördagskväll.

Försöker hitta livsmotivation i äkta #YOLO anda.

Har insett att enda sättet för mig att inte sjunka ner bland täckena är ren spontanitet. Ska börja satsa stenhårt på att börja gå på kaffe med främmande människor. Hoppa på bussar till främmande destinationer. Lova mig att sluta tveka. Fylla kalendern proppfyll av häftiga saker varje vecka.

Bra.

We go higher than high, until we kiss the sky.

Försökte hitta nya humorbloggar att följa.

Känslan då ens eget ansikte ploppar upp i skaran bland Anagina och Egoina.

Så. Jävla. Härligt.

Tänker inte ens försöka trotsa reglerna. Orkar inte med att surtanten hoppar på mig.

Skolans bibliotek.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Då jag kommer upp hit känner jag mig engagerad och hurtig på livet. Då jag suttit här 5 minuter tappar livet all betydelse.

Finns orsak varför. Skylten med texten "Detta är ett TYST rum"

Min vardag som lustigkurre/underhållare/pre-komiker

Idag skulle jag ta blodprov.

Det gick bra.

Vet inte om det är vanligt att såna ärenden slutar med att hälsovårdaren håller sig för magen av skratt, samtidigt som hon skrattar så tårarna rinner?

Perus päivä as the school's biggest sweetheart.

Idag började min morgon med att den nya, blyga, förstaårs gymnasieleven suddenly kom och satte sig bredvid mig och frågade om jag kunde hjälpa henne att översätta ett finskt textmeddelande.

Ni vet, det är mig alla småa ettor känner förtroende för. Gulltants Heidi.

Farliga tider råder.

Hatar att tvingas ta mig fram till fots de 100 metrarna mellan skolan och stadens köpcentrum. Finns så mycket farligheter på vägen. Borde bli körd med en egen limo ända fram till dörren.

Först kom en gigantiskt grävskopa körandes i skyhög fart mot mig och min kompis. Vi fick lov att gå en sträcka på 100 meter MITT på den två-filade körbanan för att inte bli sönderstyckade.

Hann bara komma in i köpcentret, då vi drastiskt får kasta oss åt sidan för en enorm lyftkran som kommer körandes.

Men tro inte det var över. I mataffären blev det tredje gången gilt. En vakt kom skyfflandes med ett 3 meter högt torn av handelskorgar. Rakt över oss.

Senare frågade kompisen vem det var som doftade så otroligt starkt av parfym.

Idag var vi på språng igen. Närmare bestämt letade vi efter en vanilj parfym.

Det gick bra. Varenda parfym i hela affären beskrevs som "en feminim, blommig doft".

Det hjälpte ingenting. Vi fick helt enkelt lov att testa alla. Testa varenda lilla flaska i hela Emotion.

Nååh, hittade vi en vanilj luktande parfym då? Inte en enda.

Tillbakablick på julkryssningen.

Han satt där i sitt hyttfönster på andra sidan gågatan. Satt i 10 minuter och försökte få kontakt med mig. Visade ständigt tummen upp.

Jag lekte att jag inte såg honom. Spelade hard to get, precis som alltid.

Jag är hungrig.

Skulle tina upp en 200 grams tonnikala pizza. Hade den i mikron 9 minuter.

Kom ut kolsvart.

Går rakt på sak.

Okej, jag ska inte ta och bädda in det här i bomull, eller ens försöka försköna det.

Imorgon är det tillbaka till skolbänken. Jag vill bara dö.

Att ta sitt mänskliga ansvar.

Står där oskyldigt vid mataffärens fruktdisk då jag plötsligt får för mig att fråga:

"Varför står det på den där skylten att dom här frukterna kommer från Sydafrika, då det tydligt står "producido en España" på lådorna, frukterna befinner sig i?"

Plötsligt vänder sig den gamla damen framför mig, mot mig. Hon lér mot mig som om jag vore Nelson Mandela.

Jag hör väl till den lilla kvot av dagens ungdomar som visar större intresse för frågor i global betydelse och hur vi ska lyckas rädda denna planet,  istället för hur jag ska få dricka fixat till helgen.

Dagen sammanfattat.

Det har varit en tung dag idag. Blev tvungen att stiga upp ur sängen på morgonen.

"Heidi, du kommer bli skådespelerska"

Så sa de till mig idag.

Fick förövrigt höra lite historier från då jag var liten.
"Du älskade att sitta och se dig i spegeln, och samtidigt prata. Destu mer ögonkontakt du hade med spegeln, destu intensivare började du prata"

Strålkastarnas sken, var min utväg, redan då.

Big girls don't cry.

Hej män.

Kommit hem från frisören. Jag lever. Inte en endaste tår gråten. Gick väldigt bra faktiskt. Kändes liksom som det var menat att jag skulle klippa håret, då Diamonds började spela i samma sekund, som jag satte ner min bak i frisörstolen.

Annars var det väl trevligt. Vet inte hur många gånger frisören påpekade att hon ytterst sällan klipper folk med lika långt hår som mitt.

Då mådde jag allt bra.

Tjejen med frisör-fobi.

Det här kommer komma som en stor chock. Speciellt för mina närstående.

Idag ska jag klippa håret. Nämnvärt är att jag inte klippt håret sedan mars 2012.

Bered er på att jag eventuellt störtgråter efter frissabesöket.

Bakaren.

Mitt liv är för tillfället väldigt händelserikt och befattar såväl spysjuka som vrakutbrott. Idag bakade jag pizza åt familjen.

Allt gick utmärkt. Receptet var väldigt lättförståeligt med få ingredienser. Är mitt i upphällandet av 250 gram mjöl då far kommer in i köket.

"MEN HEIDI, VAD HÅLLER DU PÅ MED???!!!"

Heidi: "mäter upp mjölet :-))))))))"
Pappa: "DU HAR JU HÄLLT UPP 2.5 KILO!!!!!!"

Och sen sa han såhär åt er absoluta favoritbloggare:
"jaa Heidi, de'e nog bra att du får börja fixa lite i köket istället för att bara sitta på datorn. Tänk nu om du ska ha nån pojke på middag, han kommer ju skratta åt dig!!!" 

2013.

Hej kompisar

Här sitter jag. Gårkvällen var ytterst fartfylld. Låg ensam hemma spysjuk. Spanade in facebookbilder på jämnårigas firande.
Ska vara optimistisk och trösta mig själv med att jag inte är den enda som spyr idag.