Dikten.

Idag skulle vi skriva dikter på modersmålslektionen. Dikten skulle beskriva skolan.

Dikter är ett välbekant begrepp för mig. I mina tidiga tonår skrev jag tiotals dikter varje dag. Jag är duktig på att skriva bara jag hittar flowet. Dock är det ganska svårt att hitta flowet sista lektionen en onsdagseftermiddag då din proppfyllda kalender innefattande möten och ofantliga inlämningsuppgifter, håller på att dra dig under vattenytan.

Då det kommer till dikter, är den sista meningen min favoritmening. Det är där jag sammanfattar budskapet jag försökt få fram genom alla de föregående 20 raderna, i en ynka liten mening. Slutet är liksom min grej. Du går rakt på sak - då går det helt enkelt inte att misstolka. Få det sagt bara.

Jag bestämde mig därför för att börja med diktens sista mening. Fick den skriven. Den liksom bara var written in the stars. Jag var så stolt.
Dock hann jag aldrig fortsätta med resten av dikten, eftersom läraren bad oss stanna.

Så bad hon oss läsa upp våra dikter högt i klassen. Alla mina skickliga klasskompisar hade långa, vackra, fint klingande dikter som befattade skolans uråldriga historia, lyckan att få lära sig nya saker och de glada ropen i korridoren.

Min? En dikt bestående av 1 sista mening. En ynka liten mening.

"Jag är en liten vessla, bland så många andra"