Någonstans där ute sitter det anonyma individer som föredrar att läsa om hur jag "måkar" istället för om mina svettiga fötter. Idag kan jag ärligt talat säga att jag varit fenomenal.
Idag hade min skola PR-dag. Ett 300-tal niondeklassister var och bekantade sig med skolan. De rörde sig bland annat i skolans bibliotek. I det biblioteket befann sig 3 lärare + en Heidi sittandes på datorn. En Heidi iklädd en totalsunkig ylletröja och fettstripigt hår. Kan ju verkligen säga att jag gör PR för skolan.
Utöver PR dag, försegick "den internationella hattdagen" i skolan. Går ut på att man får bära hatt. Jag ville dock istället bära kungakrona. Huvudbonad som huvudbonad liksom.
Kungakronan hade jag placerad i min väska. Två minuter innan lektionen börjar och niondeklassisterna ska komma och iakta oss på lektionen, bestämmer jag mig för att hämta kronan. Tvingar med en kompis. Jag hinner bara ta kronan ur väskan då jag inser att jag står alldeles ensam i korridorerna. Min kompis sprang iväg. Hon tyckte tydligen jag var pinsam.
Börjar springa efter kompisen i trappuppgången. En guldkrona i handen och ett flås i 2000. Då jag flåsar som bäst i trappan, kör jag in i någon. Inte vem som helst. Läraren som ständigt skickat hatmejl åt mig det senaste halvåret. Hen stoppar mig.
"Heidi, have you read the message, I sent you?"
Jag har mycket väl läst hennes meddelande. Meddelandet som befattar att jag nu två månader senare, måste lämna in ett arbete som jag aldrig ens fått höra om. Det meddelandet har bidragit med otaliga mardrömmar, kan jag säga. För att skydda mig själv drar jag i flåsandet till en lögn.
"Eh, no? :-)))))"
"But I can see that you have opened it...."
Vill bara skjunka genom golvet. Försöker dock vara taktisk. Står och flåsar som en tok, för att låta så förvirrad och oskyldig som möjligt, för att hon inte ska vrida nacken av mig då jag står och ljuger upp henne i ögonen. Inga ord är tillräckliga nog för att beskriva hur tacksam jag är gentemot min skapare, för att just jag fått skådespelartalanger.
Då läraren efter en evighet äntligen släpper mig, är jag rejält försenad till nästa timme. Sätter på ett kol. Springer som en galning genom hela korridoren som är proppfylld från golv till tak av niondeklassister. Springer fram med mitt fettdränkta hår bland alla människor som vägrar flytta på sig i korridoren.
Kommer inspringandes in i klassen jag tror jag har lektion i. I klassrummet står en massa småa niondeklassister och snällt läser broshyrer, då jag som en athlet, rusar in och vrålar:
"VAAAAAAAAAR HAAAAR VI LEKTIOOOOOOOOOOOOOOOON!!!!!!???????"
Plockar på mig ett som annat förskräckt ansikte. Innan någon hinner berätta var vi har lektion, rusar jag ut i racerfart i korridoren.
Ränner igenom folkmassan. Då jag kommit rejält långt i korridoren, hör jag hur någon skriker från andra sidan korridoren:
"HEIDIIIIIIII, du har lektion i det här rummet!!!"
Får för tredje gången köra alpina mästerskapet bland folkmassorna.
Jag hittar till lektionen. Det börjar dåligt. Vi ska spela upp en nyhetssändning framför klassen.
Ingen vill vara nyhetsankare. Jag hör hur någon föreslår mig. Jag tackar nej.
Så bestämmer vi oss för att räkna icke-picke pö. Vem stannade det på? Mig.
Om inte jag lockar studerande till vår skola, ja då vet jag inte vem som gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar