Då jag skrev senast låg jag gråtandes på golvet i burn-out. Såg ingen väg ut och visste överhuvudtaget inte vad jag skulle göra med resten av mitt liv.
I juni fick jag nog. Drog till Helsingfors. Utan att förstå det stod jag på scen och gjorde det jag älskar mest och det jag gör bäst.
Kan bara konstatera att det är en underbar känsla att bli igenkänd av främmande människor på stan. Rörande då människor köar i lång kö för att få kramas och ta bild med en. Glädjetårframkallande då du får brev och teckningar. Tar i hjärtat då ett hav av människor sitter och lér i publiken.
För det är det här jag älskar och här jag hör hemma.
Jag är tillbaka.
