Thanks to you.

Jag har bloggat i 5 år. Under de åren har jag aldrig fått en negativ eller låt oss säga "klagande" kommentar. Igår fick jag min första. Och vet ni, det känns jättebra.

"alltså usch. Förlåt, men jag måste säga dehär åt dig. Jag har tyckt att din blogg varit jättebra,men nu måste jag medje att varje gång jag loggar in och läser den så får jag kvälningar jag vill spy, du är desperat och skriver helt absurda saker. Vart försvann humorn, händelser där du mokar? Tyvärr, blir detta nog antagligen sista gången jag kom hit om det inte bli förbättring."

Jag har alltid uppmanat er att fritt framföra era åsikter, såväl genom de tidigare "reaktionsknapparna", genom kommentar eller genom att bara komma och dra mig i ärmen i skolkorridoren. Även om ni är väldigt många läsare är det väldigt sällan någon ger feedback på det jag skriver.
Med tanke på att ni så pass sällan ger feedback, känns det jättebra att någon för en gångs skull satt tid på att faktiskt berätta spontana åsikter. Det är väl det jag väntat på i flera månader. Feedback gör en stark, oberoende om det är fina, sporrande ord eller läsare som känner sig utpekade.

Jag är mycket medveten om att bloggens kvalitét inte uppnått kriterierna de 2 senaste månaderna. Texterna har helt enkelt inte känts som jag. Det finns mycket bakom varför. Så pass mycket att jag valde att undanhålla det flera månader, eftersom jag fann det olämpligt att berätta på en humorblogg. Men då vi ändå håller på vill jag berätta.

2012 var ett himla tungt år. I mitten av november blev jag sjukdomsdiagnostiserad av en psykolog. Burn out. Det är ovanligt att man blir burn-out i en ålder på 17år, men det händer. November & December var väldigt tunga månader. Luggit otaliga gånger och störtgråtit på golvet. Stannat hemma flera veckor från skolan. De dagar jag släpat mig till skolan har jag kastat på mig ett par smutsiga byxor och låtit håret vara smutsigt. Hade ingen som helst ork att ta tag i mitt liv. Inget spelade någon roll.
I den senare delen av november drog jag mig ut ur cyberspace. Lovade mig själv att satsa på mig själv.

Höll mig mer eller mindre diskret borta från bloggen en vecka. Då jag kom tillbaka kunde jag inte ta fasta på det roliga längre. Det enda roliga för mig var att klara av dagen. Stiga upp, äta, och försöka återgå till vardagen.

Under den här perioden förändrades allting så himla mycket. Betyg for dit de for. Får dagligen läsa mail från förbannade lärare. Där har ni bara två punkter.

Då man är burn-out är det inte så lätt att vara rolig. Hur ska man kunna skriva om vad man "mokar" då man legat sönder i sängen i 3 veckor? Men något måste jag ju skriva. Låter jag bloggen ligga tom får jag mail om att jag måste uppdatera, medan om jag skriver då jag mår dåligt blir det genast sämre kvalitét. Då hamnar lätt skit på bloggen.

Samtidigt vill jag passa på att påpeka att jag inte är så dum som jag anger mig vara. Jag representerar min skolsektion i stadens ungdomsfullmäktige. Jag blev intröstad eftersom jag har framåtsträvan och kämpar för att förbättra. Jag är inte typen som desperat springer runt alla män jag hittar, som uppkäftas mot lärare eller står och himlar med ögonen åt människor som jag redan vet att har det svårt. Under året har jag satt otaligt mycket av min tid på att stötta kompisar med familjevåld, alkoholism och depression. Finns gånger då jag vakat sena nätter för att stötta kompisar med svåra familjeproblem, i telefon.

Det finns en logisk orsak till varför jag sovit i samma lakan i två månader. Det är inget jag har för vana att syssla med liksom. Samtidigt finns det alltså en orsak varför jag inte varit mig själv. Ända sedan jag blev stämplad som burn-out har jag tappat mitt riktiga jag. Fått ta och ifrågasätta de val som känts självklara hela mitt liv. Fått ta och fundera över vem jag är. Vem jag vill vara. Ifrågasätta hur jag ska komma på rälsen igen, för att komma igång som förut. Och under den tiden kan jag inte destu mer påverka mitt humör eller hur ofta jag uppdaterar.

Det sista jag vill ha är medlidande. Jag har fått den hjälp jag behöver, samtidigt som jag kämpar mig upp igen på egen hand. Det enda jag vill höra från er sida är feedback. Att ni finns där och påpekar då det jag skriver håller, och ber mig skärpa till, då det faller.

Så jag vill passa på att tacka för feedbacken. Det blir liksom enklare för mig att hålla linjen då någon ger spontana åsikter, samtidigt som ni är medvetna varför bloggen sett ut som den gjort.