Lättnaden.

Hur bra känns det att komma till skolan dagen efter att jag gick ut på bloggen med att jag är burn-out?

Det känns så otroligt skönt att slippa gå runt och gömma saker som plågat mig flera månader. Så otroligt härligt att slippa "förklara" mig angående var jag varit på tidigare lektioner. Jätteskönt att slippa gå runt och underhålla allt och alla, då man egentligen bara vill gråta. Bara under dagen har jag fått jättehärlig respons, vilket hjälper till i processen att gå tillbaka.

Självklart har ju uttalandet lett till mycket förfrågan. Människor tacklar mig mer förståeligt och framförallt vågar komma fram och prata, fler människor glor i korridorerna, medan en del låtsas som om ingenting. Sen finns det de människor som ser mig som den Heidi jag alltid varit.

Jag tycker inte man ska bli tvungen att gå och skämmas för att man är burn out, precis som jag anser att man inte heller ska skämmas för att ha psykiska störningar, en ätstörning eller något annat som håller en vaken sena nätter. Det blir trots allt ännu svårare och jobbigare destu längre man håller det inom sig. Visst var det svårt för mig att inse att jag var burn-out, för att inte nämna hur länge det tog för mig att acceptera det. Svårast är ändå att gå ut med det, men då man väl gjort det, är det garanterat värt mödan.

Vet att många tycker att det inte passar att gå in på burn-outen eller dåligt mående överlag på min blogg, eftersom marshmallowforest trots allt är en humorblogg. Men där går gränsen. Jag kan inte gå och upprätthålla en blogg som bara tar fasta på att få de som redan mår bra, att känna sig ännu bättre, då jag är väl medveten om att det finns människor som kämpar för att orka varje dag. Jag kan inte gå och dölja och förfina saker, som om ätstörningar och mobbning inte existerade. Med tanke på att mängder av människor läser bloggen känner jag som bloggare skyldighet att uppmuntra mina läsare att våga tro på sig själva och lära sig stå emot skit, istället för att jag bara flabbar bort verkligheten som om jag vore enkel. Att ibland ta upp djupa och tyngre saker, är det minsta jag kan göra, då jag vet att mobbade, ensamma och människor som vill dö, läser bloggen.

Något att påpeka? Vänligen kontakta mig på mail, i kommentarsfältet eller face to face.