Idag var det den kallaste dagen hittills under denhär vintern. 26 minusgrader.
Ingen var speciellt positivt inställd då jag imorse satte på mig min cape.
"vad spelar det för roll? jag kommer ju ändå inte vara ute?" tyckte jag, och tog capen ändå.
Efter skolan fick jag för mig att gå till stan med en kompis. Då var det kallt.
För att inte tala om då jag väntade på att fara hem. Stod i 15 minuter och funderade varför de aldrig dök upp. Helt okej iskallt.
Sedan ringde de, och undrade var jag var. Det kom fram att de i 15 minuter väntat på mig, på andra sidan vägen.
Med andra ord hade jag stått i 15 minuter och förfrysit mig, bara för att jag inte fick för mig att titta över på andra sidan.
Nu är mitt vänstra ben helstelt. Kan inte röra det, det värker och jag halv haltar.
"jag kommer ju ändå inte vara ute", som sagt.
// Heidi, my eyes are open wide
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar