Jag kallar min vän för snorrman. Benämningen är inget sexistiskt relaterat eller så, snarare en sammanbindning av min kompis för + efternamn. Idag kom snorrman senare till maten. Så satte hon sig ner själv i ett bord på andra sidan matsalen. På andra sidan matsalen sitter jag feat Co.
Eftersom jag inte stödjer mobbning, kände jag mig skyldig till att försöka få henne att få syn på oss.
Jag gör försök att ropa på henne med hennes riktiga namn, vilket inte leder någonstans. Bestämmer mig för att ta i bruk vår kompis benämning "snorrman". Ropar några gånger diskret, utan resultat. Kvinnan sitter i sina egna tankar tillsammans med köttgrytan.
Får ta till hårdare lösningar. Lösningar bestående av att jag böjer mig hastigt fram och tillbaka, och cirkulerar med armarna i stora, hysteriska cirkelrörelser. Ser ut som en korsning av en flamingo som just lärt sig flyga och en headbangare. Samtidigt som jag utför dessa moves, ropar jag i enorm stämma över matsalen:
"SNORRMAN, SNORRMAN, SNORRE, SNORRIS, SNORRMAN, SNORRE, SNORREE!!!!!!"
Då jag är som mest på G med ropandet och rörelserna inträffar mirakel. I den sekund som jag ropar "SNORRE", lyfter den lilla förstaårsklassisten i motsatt bord upp huvudet från sin tallrik.
Stackaren lyssnar tydligen på benämningen snorre.
Själv bestämde jag mig för att avsluta kampanjen.
Hahah, alltså Heidi. Beskriver de å dina normala tendenser perfekt! :D/ Malindinroligavän
SvaraRadera