Det här med att ställa sig bakom en vägg, och skrämma stackars förbigående människor, har väl alltid varit ett av mina favorittricks sedan barnsben.
Och ibland väcks barnkänslorna i en igen. Typ då du känner att du bara måste få skrämma någon som du fått syn på, men som inte ännu märkt dig.
"Jag ser dem komma i trappan på tredje våningen. Jag ser dem så tydligt, men de har inte upptäckt mig ännu. Barnasinnerna väcks i mig, jag bara måste skrämma dem. Snabbt som en vessla kryper jag ihop mig bakom en tjock pelare för att hoppa fram och skrämma dem. Sitter och försöker kväva gapskratten. Då personerna är fem meter före att passera stolpen jag sitter ihopkrupen bakom, kan jag inte hålla mig längre för skratt. Jag hoppar fram och för ett väldans enormt vrål.
Det är inte förrän jag både gjort ett gigantiskt hopp och utfört det stora vrålet som jag ser läraren jag ska ha nästa lektion. Skräckslagen 5 meter bakom mig. För att göra det riktigt bra, så råkade det ironiskt nog vara läraren som fick ett utbrott på min klass för att vi var så barnsliga. Då kom ju detta som ett perfekt tillägg på mogenhet.
Det var inte förrän den fartfyllda scenen blivit uppspelad, som jag kom på att det kunde ha varit bättre att utföra det hela, någon annanstans än utanför lärarrummet under mitt under kaffepausen (då hela lärarrummet är proppfullt av tysta kaffedrickande lärare)... "
Bra där Heidi!
// Heidi, mönsterelev
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar