MOPED JKELSKAPET.

Ekvationen jag + moped är verkligen inget att rekommendera.

Fredag morgon kl 7.10 : kickstartar vespan pga. den inte tycker om att starta (läs: eftersom jag använt den 1 gång under hela sommaren) Sticker hemifrån med vespan kl. 7.15. Hinner bara 400 m. då "dags att tanka" bilden lyser. Gör en radikal snabbsväng och kör hem tillbaka. Min far kollar bensinluckan och där finns tydligen fortfarande mycket bensin? Så jag sätter mig på vespan, hinner bara börja köra då "tanka" lyser igen - fortsätter dock köra utan att bry mig. Hoppas av hela hjärtat att jag inte stannar på vägen eftersom jag är fullt medveten om att min telefon befinner sig i mammas bil. Jag når tack å lov destinationen - parkerar vespan på skolgården kl. 7.30.

Slutar skolan 14.30. Väntar att den största rusningen på mopedgården är borta. Jag vill dock inte börja köra hem eftersom rädslan att fastna på vägen, utan en telefon i bakfickan en fredagskväll inte är det första jag drömmer om. Så efter prat med ett par vänner får jag för mig att gå till mammas arbetsplats, 1.5 km bort för att få min telefon som liten tröst - för att i alla fall kunna ringa om jag stannar. Jag går alltså i gassande sol till jobbet, får telefonen - och går tillbaka 1.5 km till mopedgården.

Väl framme vid mopogården står en lärare på gården så jag vägrar gå och starta mopeden (VEM vill stå och kickstarta inför lärare?) och köra iväg - vilket resulterar i att jag går fram å tillbaka på skolgården för att vänta på att läraren ska fara hem. Jag går flera varv runt skolområdet för att vänta på att läraren ska sticka. Till sist (efter väääldigt lång väntan) sticker denna, och jag går till mopeden för att fara hem. Allt är fixat - hjälmen är på, nyckeln i och jag är redo att sticka, yes!

MEN vad händer? Joo, vespan startar inte. Jag försöker kickstarta flera gånger, men inget händer. Där står jag alltså hoppandes med en hjälm på huvudet och vespan startar inte. Jag tror jag är ensam, men bakom mig står tydligen ett par människor och talar, great -.-

Blir att jag ringer hem, sätter mig ner på skolgården och väntar på bensin/hjälp att starta mopeden. Lång väntan is it. Efter 15 minuters väntan på skolgården kommer hjälpen. Bensin fylls i vespan, mitt på skolgården, mitt i stan (pinsamt) Sedan kickstartas vespan och jag far iväg. Hinner köra 25 m, ska just köra ut från skolgården då jag hör ett konstigt surr, och mitt i allt slocknar vespan. Om jag inte skulle hållt in bromsen skulle jag ha rullat ut okontrollerat på vägen och hamnat under en bil i halv 5 rusningen. Yes liksom. 

Pinsamheten regerar efter att vespan slocknat - och jag får ta tag i den tunga vespan och gå med den bakom knuten 70 m. Min far kommer och hjälper mig, men vespan startar inte. Pappa får den slutligen ändå startad och jag far iväg. Kör iväg och allt är bra. Eftersom jag är fullt medveten att det varit vägbyggarbeten på cykeltrottoaren, så man inte kan köra där är jag så duktig och kör på sidan av bilvägen istället. Alla tittar småkonstigt på mig. DÅ ser jag att vägbyggarbetsbarackerna på cykelvägen är borta och att jag kunde ha kört där -.- Så jag kör upp på cykelbanan.

Jag är i sådan panik att jag sjunger samtidigt som jag kör, för att lugna ner mig själv. Har kört en bit sjungandes då jag plötsligt ser en jättestor grävmskin apparat, komma upp från igenstans 20 m. ifrån mig. Jag tror den står stilla, men tydligen inte. Den är på väg emot mig, jag blir i panik , kör snabbt mot höger och är 5 före att bli påkörd. Klarar mig endå, och kör hemåt.

10 minuter senare anländer jag hem, då uppstår problem med att parkera vespan. Får dock den endå parkerad och är på väg att låsa upp dörren till huset och gå in, då jag upptäcker att jag inte har nycklar - och dörren är låst. Liksom, kan någon ha mer otur än jag?! Klingar på flera gånger men ingen öppnar, där står jag i enormt behov att gå på WC. Får genialiska planen att gå till bakredörren som tack och lov - är öppen! Fort in, snabbt till vessan. Men tro inte det slutade där - då jag snabbt skulle ta av mina skor för att slippa till vessan - lyckades jag riva sönder min ena sko. Just efter att jag gått hela dagen och funderat hur mycket jag egentligen tycker om de skorna, att jag ska börja ha dem oftare. Lyckat, verkligen. Perfekt slut på dagen!

Jag kör aldrig mer moped. Aldrig, alltså bokstavligen aldrig. Mina föräldrar får nog börja överväga att skaffa en taxichaufför till mig endå! (skämt å sido) Detdär gör jag aldrig igen. DÄR SER VI HUR DET GÅR DÅ MINA FÖRÄLDRAR FÅR DEN GENIALISKA IDÉN ATT JAG SKA FRIGÖRA MIG OCH TA MIG FRAM PÅ EGEN HAND. Skulle nog ha blivit ett tiotal mindre problem om jag skulle ha suttit på med dem då de for till jobbet.

// stolt mopedälskare som älskar att ta vespan till worket, eller?