Jag kände mig helt enkelt bara tvungen att igår på släktfesten, kolla hur långt på väg potatisarna hade kokat. Eftersom ingen annan befann sig i köket såg jag min chans.
Jag tar av kastrullocket. Jag får syn på potatisarna. Jag lyser upp. Under vattnet ser jag stora, goda potatisar.
Jag ska just sätta på locket igen, då jag ser något komma rullandes. En 100 gradig vattenflod som slår en 360 för att ta avsats från kastrullocket. Ta avsats, för att landa på marken.
Marken i form av mina barfota fötter.
Jag lyste väl inte precis upp lika mycket som då jag fick syn på potatisarna. Dock hade man säkert kunnat hålla en glödlampa vid liv, om man hade utvunnit energi ut vrålet som uppenbarade sig då vattenfloden nuddade mina fötter...
// Heidi, brännskadad
Aijj :S
SvaraRadera