OM NI INTE HAR SKRATTAT PÅ LÄNGE, KAN NI GÖRA DET NU.

Hemkommen från konfirmationen! Lovade ju mig själv att hålla tungan rätt i mun, men lyckades, det gjorde jag inte.

Börjar ceremonin med att komma ner till samlingsrummet och inse att alla har täckta axlar förutom jag. Som om den skadan inte vore tillräcklig, styltar jag till på köpet också fram på alldeles för höga klackar, som jag förövrigt inte kan gå i.
Då gästerna börjar komma, utbrister en enorm stress eftersom det finns alldeles för lite psalmböcker. Jag, med de 14 cm höga klackarna, får i uppgift att i den proppfulla kyrkan, springa runt fram och tillbaka med höga staplar av böcker i famnen.

Sen kommer stunden då jag och de 3 andra hjälpledarna ska läsa inför de 400 personerna. Ironiskt nog har ledargruppen valt att jag ska läsa först. Uppstår lite press på att veta när jag skulle starta.

Kollektuppbärningen är den punkt jag helst aldrig vill prata om igen. Ska gå bärandes med den 4 meter långa kollektpinnen för att samla kollekt, i kyrkkorridoren som är ytterst smal. Resultatet blir att jag slår till både kyrkväggarna, men också gästerna med den 4 meter långa pinnen, allt för många gånger. Min kollektuppbärning borde ta ungefär 5 minuter, men eftersom jag är så besvärad då pinnen bara slår till allt och alla hela tiden, kör jag igenom rundan på 20 sekunder. Detta leder till att jag glömmer samla in pengarna från ett hundratal personer, medan de jag hinner samla pengarna ifrån, får ducka då jag flyger med den skramlande kollektsamlingspinnepåsen över deras huvuden. Då jag efter 20 sekunder står längst bak i kyrkan nöjd över min insats, inser jag att alla andra hjälpledare bara står på andra raden. VADÅ ATT JAG ÄR SNABB?!
Så jag får ställa mig som en idiot i ett hörn längst bak i kyrkan.

Då jag stått och väntat en alldeles för lång stund på att resten av hjälpledarna ska ha samlat klart, ska kollekten välsignas. Går stiligt fram i kyrkan och allt går som det ska. Sedan ska vi sätta fast kollektpinnarna på väggen. Lyckligt nog står jag sist i ledet, och borde därför ha chans att se hur de som står före mig sätter fast kollektpinnen. Alla klarar det galant. Förutom jag.
Då jag ska sätta fast pinnen på väggen, lyckas jag både få kollektpinnen att fastna i en annan kollektpinne, inklusive slagga mig själv med den 4 meter långa pinnen. Detta sker alltså framför de 400 personerna, längst fram i kyrkan. JAI HO liksom.
Lyckligtvis kommer ändå en kyrkoherde sprinandes och ropar till mig att flytta på mig. Probleme solved.


Förövrigt gick väl resten fint, och jag kände mig glad. Dock kändes det lite tråkigt att krama av konfirmanderna och att hela äventyret är slut. Nästan som om konfirmanderna blivit mina barn under dehär två veckorna.