PROVTILLFÄLLE.

Provveckan körde igång igår. Idag skulle jag ha muntlig modersmåls presentation.

Då lektionen ska börja får jag höra att vi ska ha en skriftlig kopia på det vi presenterar. Försvinner snabbt till en dator för att klotta ihop något, som jag sedan ska printa ut. Eleverna i min skola har inga printrar vi ska printa till, utan dokumenten kan komma ut ur vilken printer som helst, i hela skolan, som är uppdelad på tre olika adresser. Finns gånger då elever fått sina dokument skickade till samma sektion så långt borta som i Åbo också...

Anyway, jag chansar på en printer. Är stressad som fan att jag inte ska hinna till min presentation, så springer genom korridoren mot printer destinationen. Kör förbi mina klasskompisar som flinar. Då jag passerat mina klasskompisar växlar jag till full gas de sistra 20 metrarna till rummet med printern, jag hoppats dokumentet skickats till.

Springer allt vad jag orkar, med yttrekläderna flygandes efter i luften. I de sista 20 metrarna av min spurt inser jag att dörren jag ska passera står på vid gavel. Intalar mig själv att det inte är någon i klassen, eftersom tanken att ha upp dörren under ett provtillfälle aldrig skulle slå lärarna i min skola.

Ett omedvetet enormt "SAAAAAAATAN, NU E DE KRIS!!!!" är vad som flyger ut ur min mun i 20 meters slutspurten. Får en segervinst känsla över att ingen för en gångs skull, kunnat se att jag lyckats göra bort mig igen, med tanke på att ingen skulle skriva prov med dörren öppen. I segervinst bestämmer jag mig för att bara ifall om, titta in i klassrummet, jag just sprintat vackert förbi.

Det är inte en trevlig blick jag möts av. En proppfull klass av provskrivande elever som tittar väldigt förbannat på mig.
Då jag anländer till rummet med printern, inser jag att inget dokument väntar på mig.

Det intressanta i det hela var att den ansvarige för lektionen, som hölls i klassen jag just vrålat förbi, var samma lärare som tog fast mig för att kasta fyllda limonadflaskor i korridoren.
Något säger mig, att han inte förlåter mig denhär gången.

// Heidi, sprinter