måndag 21 maj 2012

I MIN ENSAMHET.



Igår var jag ju och blev utnämnd till hjälpledare i kyrkan. Hela evangemanget började klockan 17.30, men jag var på plats 17.05
Tog ett spontant beslut att börja gå runt, för att slippa stå och vänta på de andra hjälpledarna, i en halvtimme utanför kyrkan. I min ensamhet får jag för mig att jag ska ringa till en kompis för att fråga hur långt hon kommit. Med tanke på att jag inte tycker om tanken att gå runt ensam en söndagskväll i en helt främmande del av stan, aktiverar jag högtalarläget, vilket resulterar i att jag går runt med ett enormt pipande efter mig.
Jag ringer och jag ringer, kompisen svarar inte. Jag går och går, hinner cirkulera runt kvarteret flertal varv. Då klockan är 17.25 gör jag ett sista försök för att se om kompisen ska svara. Telefonen tutar och väntar på svar, MEN DÅ PLÖTSLIGT. Jag råkar vända blicken mot telefonen och ser hur kompisens namn står i rutan. "YES, hon ringer till mig!" är reaktionen.

Ett enormt "HEJ!!!!" är vad jag vrålar ut. Inget svar från andra sidan luren. Inser faktum att det fortfarande är jag som är ensam i telefon, och inte en själ finns på andra sidan. Jag har alltså bara tryckt på gröna luren utan att det ens fanns en svarare på andra sidan. Patetiskt.
Besvikelsen är stor och jag vrålar ut ett som annat svärord i min frustration.
Jag inser faktum att min vän inte kommer svara och att jag får börja gå tillbaka till kyrkan. Det är i det ögonblick jag får syn på en gubbe i blå jacka på en balkong, med alldeles förskräckt ansiktsuttryck.
Jag känner att det är bäst att jag sätter ett kol på.

På efterkaffet efter utnämnelse ceremonin, ser jag hur en man otaliga gånger står och tittar med en konstig blick på mig. Jag kan inte begripa varför gubben just står och glor på mig, då det finns 20 andra hjälpledare att glo på.
Då efterkaffet är slut slår det mig. Gubben var mannen med det förskräckta ansiktsuttrycket på balkongen, som såg då jag sprang runt med en tutande telefon och talade i intet. Han måste ju ha trott jag var fullständigt ur spår.

// Heidi, uppmärksamhetsdragande

1 kommentar: