BUSUNGAR.

Det kan bli lite ensamt då jag väntar på att bli hämtad på eftermiddagarna. Men ibland finns det undantag.
Typ då en fyra åring springer bakom din rygg, och knockar i dig med cykelhjälmen hon har på huvudet. Tio sekunder senare bestämmer sig hennes fem åriga bror att göra samma sak. Dock istället för att bara springa förbi, ställa sig bakom din rygg.

Det tog sisådär fem minuter innan jag insåg att busungen som just tog sats för att springa genom den smala springan mellan mig och husväggen bakom mig, aldrig syntes till. Nej för han stod fortfarande och gömde sig bakom min rygg. Där hade han stått i fem minuter, och jag hade inte märkt någonting. Men någon nöd, det tycktes det inte gå på honom.
Barn är roliga.


Någon annan som tänkt på att allt alltid utspelar sig då jag väntar på att fara hem?