Idag bestämde jag mig för att ha på mig ett extra tajt jeanspar, eftersom jag inte är ett vidare större fan av fladdrande byxor. Vi snackar tajt.
I min morgonhast ser jag en BH ligga på golvet. Frågar mig en extra gång om jag ska plocka upp den, eftersom jag var rejält försenad. Bestämmer mig slutligen för att plocka upp BH:n.
KRATCCCHH!!! Hittar mig själv sittandes på golvet med ett byxknä upprepat. Eftersom jag är rejält försenad, hinner jag inte byta byxor.
Får gå hela dagen och vara besvärad över att gå runt med upprepat knä. Trodde skadan var tillräcklig, men mer var att vänta. Då jag i klassen kastar mig på stolen i all världens hast, hör jag ett ljud jag gärna inte vill höra. KRASSSHHHH.
Det sönderrivna knäet, var tydligen inte tillräckligt. Jag lyckades riva hål igen. Den här gången i baken.
Som om det inte skulle vara tillräckligt problematiskt att gå och odiskret dra ner tröjan över baken var femte sekund, i en proppfull skola med människor i varje skymsle, hade fysikläraren bestämt sig för att vi just idag skulle ha massa stationer i klassen. Cirkulera runt i stationer, så ingen bara skulle ha chans att missa mina totalt sönderrivna byxor.
Jag var långt ifrån världens gladaste flicka då läraren bad oss att, med ett 3meters måttband räkna hur lång den milslånga korridoren var. Att smidigt sätta sig ner var tredje meter för att sätta ner måttbandsändan, och försöka ignorera faktum att för varje gång du böjer dig ner, hör du byxorna krasha ännu mer - var jävligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar