Det intressanta med internets underbara värld är hur en enda mening kan uppfattas på tusentals olika sätt.
Efter att jag igår publicerade "bullshit" inlägget strömmade frågor och hatmejl in från all världens hörn. Jag överröstes av mejl av personer som anklagade mig för personligt påhopp. Människor som privat frågade varför jag skrivit inlägg om just henne/honom offentligt på min blogg? Och där står jag "du? min blogg? när? vem? varför?"
Efter att hela dagen fått demonstrera att inlägget inte var ett påhopp på någon eller något levande i min omgivning, får jag än en gång framstå som en idiot och gå igenom på begäran.
Inlägget hette "bullshit". Inlägget behandlade icke emotionellt begåvade människor, nonshalanta människar som inte har förståelse för det andra människor har att säga. Det var kanske det sistnämnda som aldrig kom fram ordentligt eftersom att en kompis ansåg sig vara riktpunkten i hela inlägget?
En av de strikta reglerna för min blogg har varit nontolerans mot personlig nerhackning och uthängande av enskild person. Jag ser ingen lösning på att hänga ut en person bara för att det är för svårt att gå och säga det du vill face to face. Varför hänga ut någon på din blogg, då det endå inte löser något? Varför inte gå fram och säga det du vill ha sagt, för att få det överstökat? Då behövs det inga mellanhänder, ingen trasiga trunken eller personer som måste välja sida.
En annan sak som kommit upp efter "bullshit" inlägget uppfattades som att jag skulle kräva acceptans för allt det jag skriver? Att jag skulle behöva någon som alltid håller med det jag säger/skriver, oberoende om det skulle handla om att att oljegubbarna i Arabemiraten får sluta höja bensinpriserna hela tiden eller att jag tycker att killen i parallellklassen har ful jacka? Detta förvånade mig med tanke på att jag alltid uppmuntrat till att tro på sig själv, skita i vad andra tycker & framförallt, våga stå emot grupptrycket med egna åsikter och val. Om jag är arg på Berta i 9B, behöver jag inte kontakta Gunnar i 9A, för att hacka ner Berta till marken och sedan förvänta mig att Gunnar också ska hata Berta lika mycket som jag gör! Om jag hatar Berta får Gunnar mer än gärna gå och fundera i fred att fria till Berta då tiden är rätt! Alla människor har rätt till egen yttrandefrihet och att ha precis vilka åsikter man vill ha om olika saker och ting.
Jag kunde välja att skriva varje inlägg på min blogg om saker som snurrar runt i mitt huvud gällande mina tankar om religion, politik och minoritetsgrupper. Dock vet jag att det är känsliga ämnen, som alla har sin personliga syn på och därför väljer jag att inte prata om det. ISTÄLLET väljer jag att skriva om löjliga vardagssituationer som andra människor hyser akt, är rent utav tabu att skriva om. Jag skriver om det för att det passar mig och mina läsare gillar det.
Min blogg finns i statistiken under "Finlandssvensk humorblogg". Med humorblogg menar jag att bloggen inriktar speciellt sig på humor, MEN att det också kan hoppa upp andra inlägg, t.ex. självförtroendepepp eller inlägg om resor/events osvosv. Men på siståne har jag märkt att bara för att min blogg är en inriktad "humor"blogg, har jag ingen rätt att skriva saker som inte räknas som humor? Med andra ord har jag tydligen ingen frihet att skriva om jag är deppad eller om jag är missnöjd med mitt senaste betyg. Jag har inte ens rätt att skriva "djupare" inlägg där jag säger ifrån/står upp för något jag stödjer. Nej för det här en humorblogg där jag ska skriva om mina blonda moments eller hur jag missar bussen dendär regniga onsdagseftermiddagen.
Sedan kom det ju visst också önskemål att jag skulle skriva vem "personen" som jag skrev om i inlägget var. Att gå igenom det var svårt, "nej, inlägget är inte riktat sig mot någon speciell". Med "icke emotionellt begåvade människorna syftar jag på personer som i samhället får betalt för att sköta sin uppgift i form av att människorna mår bra och står på benen mentalt. Människor som utbildat sig, gått på antagningsintervjuer och sedan lyckats bli antagna som psykologer/dagistanter/lärare/läkare/psykiatrer osvosv. fast de egentligen inte har den minsta emotionella kompetens eller egna erfarenheter av det som deras klienter går igenom. Människor som ska jobba med människor, fast det enda de egentligen bryr sig om är pengar.
För att det ska vara lättare att förstå vad jag menar så har jag valt att ta upp två exempel - cancer och ätstörningar.
För ett halvår sedan blev en bekant intagen på sjukhus för misstänkt cancer. Efter att ha gått på undersökningen, frågade hon en sjuksköterska vad som skulle komma härnäst. "Du får vänta 10 veckor tills svaren har kommit!" snäste sjuksköterskan och fortsatte sin färd i sjukhuskorridoren. Vi snackar alltså cancer, en av nutidens vanligaste sjukdom, som dödar. Inte bara, gör att du är sjuk en vecka, för att sedan bli frisk och garantera dig ett friskt och lyckligt liv resten av din levnadstid. Vi snackar sjukdom som forsätter, fortsätter och aldrig riktigt försvinner.
Sjuksköterskan svarar nonchalant "du får vänta i 10 veckor", och går i väg? Kvar står en chockerad människa som i princip kan vara inne på sin sista levnadsvecka. En människa som behöver ett barmhärtigt svar, en klapp på axeln eller någon att prata med under de 10 veckor hon/han går runt hemma och oroar sig för vad som ska hända härnäst! Men sjuksköterskan som är utbildad, har fått jobb - och har lön för att se till patienterna, skiter blankt i hela människan? Skiter i människan som om ett människo liv inte vore någonting värt? "Skit samma om hon dör, nästa vecka kommer det endå hundra andra". Här har vi ett typiskt exempel på "okej, haha. ja, vänta 10 veckor nu"
Ätstörningar är ett annat fall. Då du i ett halvt år gått runt och gömt monstret som lever inne i dig. Monstret som inte bara är på tillfälligt besök, utan har bestämt sig för att stanna. Monstret som får dig att rulla ner köttbullarna i byxfickor då ingen ser, ljuga dina närmsta upp i ansiktet och klipper till magsäcken med en häcksax så fort någon flyter ner genom matstrupen. Monstret som då du tittar i spegeln inombords ropar "USCH VAD DU ÄR FUL, TJOCK TJOCK TJOCK". Monstret som gång på gång får dig att tvinga dig själv att banta, tvinga dig själv att svälta, för att du ska känna att du lever. Monstret som får dig att skylla din tomma mat tallrik på att du är mätt, monstret som får dig att gå och imitera världens gladaste flicka fast du inombords huggs av hundra knivar. Monstret som finns med dig varje dag, än vart du går.
Så blir du bedd att gå till ätstörningstanten. Tanten som studerat ämnet i flera tiotals år, haft toppbetyg i skolan, och jobbat med klienter i 20 år. Då du berättat hela jäkla historien om de huggande knivarna, de rullande köttbullarna och allt det andra får du höra "jaha okej. ett typiskt fall. men du måste ju inte äta om du inte vill"
Jaha, jag ska inte äta? Jag ska fortsätta plåga min kropp i ytterligare flera år till? Lämna bort maten och ruttna bort? Har du missat under din skolning att anorexi är en sjukdom som dödar? Nej, visst, jag ska inte äta om jag inte vill.
Är det enklare nu att förstå vad jag menar med "emotionellt ickebegåvade människor"? Det krävs tydligen att jag bjuder en total walk in i mitt liv, för att folk ska förstå ett så enkelt begrepp som emotionellt ickebegåvade, också kallat människor som inte förstår känslor, betyder. Det krävs att jag drar upp hela min bekantskaps krets och mina egna inre monster för att någon ska förstå.
Och här får då jag, med monstret som stundvis får mig att ligga hela dagar i min säng, med avstängd telefon och slutna ögonlock, ta en hel lass med skit för att jag i 1 endaste inlägg inte förklarar ett begrepp tillräckligt noga? Döm inte förrän ni vet.
Egentligen sku jag inte orka gå igenom massa missförstånd på bloggen, men sånt måste man göra ibland. Ber om förlåtelse för människor som kännt sig berörda av att vara okänslosamma.
Nu kan ni inte säga att ni inte vet. Att ni inte vet vad icke emotionellt begåvade människor syftar på, för att inte nämna orsakerna till varför jag gör som jag gör i maten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar