You made me who I am, from the words you said.

Då jag skrev senast låg jag gråtandes på golvet i burn-out. Såg ingen väg ut och visste överhuvudtaget inte vad jag skulle göra med resten av mitt liv.

I juni fick jag nog. Drog till Helsingfors. Utan att förstå det stod jag på scen och gjorde det jag älskar mest och det jag gör bäst.

Kan bara konstatera att det är en underbar känsla att bli igenkänd av främmande människor på stan. Rörande då människor köar i lång kö för att få kramas och ta bild med en. Glädjetårframkallande då du får brev och teckningar. Tar i hjärtat då ett hav av människor sitter och lér i publiken.

För det är det här jag älskar och här jag hör hemma.

Jag är tillbaka.

Haters gonna hate.

Kompisarna var besvärade då de skulle lämna mig ensam, då de stack till Paris.
"Heidi, man vet ju aldrig vad du hittar på..."

Nu har jag verkligen överträffat mig själv. And the world gonna know your name.

Historier och annat väsentligt.

Vi hade roligt i skolan idag.

Jag berättade historier och talade om allt som cirkulerar runt i mitt huvud. Min kompis skrattade så hysteriskt åt det jag sa, att hon inte kunde svälja. Skrattade så enormt att hon fick springa och spy ut limonaden i en roskis.

Är vi vänner?

Idag stod jag ofrivilligt och väntade på skjuts hem. För att fördriva tiden facebookade jag. 

Då jag står där och knapprar på skärmen med mina stelfrusna fingrar, ser jag att någon väldigt oväntad, lagt upp ett inlägg. Utan att destu närmare behärska vad jag håller på med utropar jag: ÄR VI VÄNNER?!

Självklart råkar en gammal pensionär slinka förbi just precis då jag ifrågasätter tidigarenämnda fråga. 

// Heidi, är inte kapabel att skaffa vänner i sin egen ålder

Guldkornen med att bo i en liten stad.

Häromdagen körde jag och mamma i bilen. Framför oss på vägen är någon ute och övningskör.

Mamma: "jaha, här är någon ute och övningskör!"
Heidi: "JAG VET! Jag såg dom då jag stod och väntade. Det är en gammal mommo som kör, och hennes barnbarn sitter i baksätet :))))))))))))"
Mamma: "va? Int är det nu knappast nån mommo som skaffar körkort int...?"
Heidi: "JOHO!"

Så ska vi köra förbi. Då vi kör förbi tittar jag ut genom fönstret, för att gotta mitt ego med att det faktiskt är en gammal mommo som kör.

Möts av chock. Det är inte en gammal mommo som kör. Det är min klasskompis från förra läsåret. Och mitt tolkande av "barnbarnet i baksätet" är tjejen i årskursen under mig.

Let it rain over me.

Igår skulle jag laga mat. Med tanke på att jag är inneboende hos föräldrarna, och såvida är van med att komma till färdigdukat bord varje dag, är mina matlagningskunskaper inget jag går och stoltserar runt med.  

Söndagen till ära, hade min mor ändå bett mig fixa lunch tills resten av familjen kom hem. Det började bra. Jag dukade bordet snyggt och sakligt. Stekte kyklingen. Plockade fram tillbehör.

Sen skulle jag koka ris. Står väldigt länge och läser på förpackningen hur man skulle gå tillväga. Då jag efter 10 minuter senare läst klart den 2 rader långa beskrivningen, var jag beredd att börja.

Så skulle jag öppna den oöppnade risförpackningen. Övervägde länge var man skulle öppna förpackningen. Hittar ingen flik på hela förpackningen, så börjar hysteriskt trycka och riva på hela paketet, i hopp om att hitta en öppning. Till slut hittar jag öppningen. Jag vänder paketet upp och ner och drar i öppningsfliken.

Då händer det otänkbara. Hela jävla paketet pricker. Rasar sönder.

Jag hittar mig i ett regn av jasmin ris. Reaktionsförmågan är långsam. Riset flyger åt alla de håll och kanter.

Innan jag hinner ta destu närmare fasta på vad som egentligen försegår och såvida göra något åt skadan, hittar jag mig själv i ett kök, med 1 kg okokt ris utspritt över hela köksgolvet.

Mjölkpaketen.

Idag skulle jag handla.

Klockan var 5. Hela affären var proppfull av kunder som så snabbt som möjligt ville komma hem med sina matkassar.

Det är jag som står i kassan. Medan kassatanten drar varorna på bandet, passar jag samtidigt på att plocka i, för att på ett effektivt sätt ta vara på tiden, och få processen att löpa snabbt.

Då jag är som mest upptagen med packandet, läser kassatanten upp summan. Jag lämnar snabbt plastpåsen för sitt öde på bandet, och går till apparaten för att betala.

Jag hinner bara komma till apparaten, då något smäller hårt. Något faller till marken. Vänder mig om. Ser en plastpåse ligga mörbultad på golvet. Plastpåsen med de 4 mjölkpaketen.

Går fram för att plocka upp påsen. Det är en allt annat än rolig syn jag möts av då jag tittar ner i plastpåsen. 2 liter mjölk flyter runt i påsen, och de resterande två mjölkförpackningarna, flyter oskyldigt runt i den. 

Nu kunde man kanske eventuellt tänka sig att affären, såhär mitt i 5ans rusning, skulle ha haft så kallad kundbetjäning, och såvida kunde ha tagit påsen med de 4 litrarna bakom disken, och bett mig springa efter nya, hela mjölkförpackningar.

Men icke. Kassatanten plockar nonschalant fram en bocks med näsdukar, och uppmanar mig att torka av de hela mjölkpaketen, inklusive rullbandet, som hon själv klottat ner, då hon tog sig möjligheten att beskåda mästerverket i påsen.  

Där står jag då och torkar av dyngsura mjölkpaket i kassan, medan den 10 meters långa kassakön bara blir längre och längre.

Capen.

För tillfället är det vinter. Då är det ju lite av en självklarhet att man använder vinterjacka.

De flesta människor använder sig utav en varm dunjacka eller en färgglad slalomjacka. Jag däremot, använder mig utav en cape. För alla er som inte behärskar begreppet, talar vi om ett tygstycke i stil med Rödluvans jacka.

Igår var mina föräldrar på besök till familjebekanta. De har en son som går i samma skola som mig.

Då föräldrarna kom hem, berättade de att sonen hade frågat vad det riktigt var för en trollkarlsdräkt jag gick runt med.

I have got a fast car.

Sportlovet till ära har jag varit på relaxande minisemester.  

Det började bra. Staden var stor och hade väldigt livlig biltrafik. Försökte hålla tungan rätt i mun, i den främmande trafiken. Men så plötsligt blev det liksom bara så otroligt tomt runtomkring.

Insåg faktum att vi befann oss i filen, menad endast för busstrafik.

Hur länge vi kört i den filen, är ju då sen en annan intressant femma.

Life has been way off line.

Förlåt att jag inte skrivit. Har varit som det varit.

Förövrigt kan vi inte ha det såhär. Blogspot är för utspritt för att jag ska kunna utvecklas. De finlandssvenska bloggportalerna är för småa för att jag ska komma dit jag vill.

Så jag forsätter vara vilsen och ifrågasätta var jag ska stanna.

Kan ni inte skriva något fint? Berätta om era drömmar, skriva varifrån ni är eller kanske har någon erfarenhet av någon finlandssvensk bloggportal? Berätta!

(vet inte ens varför jag ens försöker få er att svara... MEN KOM IGEN NU!)

Provet.

Idag kom plötsligt en lärare fram till mig i skolkorridoren. En lärare som inte ens undervisar mig.

Hon räcker mig ett prov i handen. Så kör hon igång en 10 lång minuters predikan hur otroligt dåligt det gick för mig. Hur otroligt dåligt jag skrev. Hur missnöjd hon var på mig. Nej usch för mig. I slutet påpekade hon ändå att det nog skulle gå bra för mig nästa prov, bara att jag övade.

Då hon gått iväg tittade jag på provpappret. Det var någon helt annan människas prov.